Att tro och att hoppas
Fienden rörde på sig och var större i antalet. Ingen visste säkert vart detta skulle leda till, ingen visste vilka som skulle överleva, och vilka som skulle ta sina sista andetag. Men alla visste, att blod skulle gå till spillo.
Hope och Faith gjorde som de blev ombedda och stannade inne den dagen. De var för små för att riktigt förstå vad det var som egentligen hände men de märkte att något var på gång. Deras mor Elisabeth och husan Mariah var ovanligt tysta och spända. Men ingen ville berätta för dem vart deras far och storebror Matthew håller hus.
”Vart är dem?” frågade Hope igen. Hennes mor kollade på henne med plågad blick. Hon ville hålla barnen lugna, inget av det här skulle gå ut över dem.
Faith som var fyra år äldre och lite mer mogen än Hope tog till sig ordet. ”Vad är det som händer egentligen? Är far och Matthew i fara? Varför berättar du inte vart dem är?”
Då kunde inte Elisabeth hålla tårarna inne längre. Hon grät, och berättade allt för sina två döttrar. ”Något hemskt håller på att hända därute. Något hemskt som kallas krig.” Faith visste inte vad hon skulle säga. Hon var väl medveten om vad ett krig var för något. Men hon hade inte den blekaste aning om att det var det som England drabbats av.
”Vad händer då?” frågade Hope oförstående.
”Saker som inte får hända”, svarade deras mor och försökte dölja sin rädsla.
Flickorna låg i sin sängkammare och funderade. Faith visste inte om hon skulle vara orolig. Hade hennes mor verkligen berättat allt? Vad hade England för chanser i kriget?
”Faith, är du vaken?” frågade Hope plötsligt. Faith kunde höra sin systers snyftningar i mörkret och kände medlidande. Hope var bara fem år och visste inte mycket om krig, bara att det var våldsamt och farligt. Faith ville förklara för henne, men visste ju själv inte riktigt vad som försiggick.
”Ja, jag är vaken.”
”Kommer pappa och Matthew att dö?”
Hon ville ljuga, men det skulle inte tjäna någonting till.
”Jag vet inte Hope. Jag vet inte.”
De låg tysta och bara lyssnade till varandras andetag. Hope somnade till slut men Faith låg vaken några timmar. Hon kunde inte sluta tänka på kriget. Hur kunde hon ha varit så omedveten om det? England var med i krig, och hon hade inte vetat om det. Mitt i alla tankar somnade hon, och hon sov tills solen gick upp och lyste upp rummet.
”Varför ska vi stanna inne varenda dag!” protesterade Faith och Hope.
”För att det är krig därute förstår ni väl”, svarade deras mor och försökte hålla sig lugn. Hon kunde inte bryta ihop nu, inte nu när flickorna behövde henne som mest.
”Har det ens börjat än? Jag hör inga gevär eller skrik”, sa Faith.
”Det är komplicerat, sånt du inte förstår.”
Faith var en väldigt väluppfostrad flicka och brukade inte säga emot sin mor eller göra något respektlöst. Men nu fick hon nog. Hennes mor ville inte berätta något, men eftersom det berörde hennes familj hade hon rätten att få veta. ”Men förklara för mig då!” sa hon med hög bestämd röst.
”Inte den tonen till din mor”, uppmanade husan men Faith brydde sig inte. Hon blängde surt på sin mor innan hon gick mot ytterdörren.
”Nej stanna!”
Just som hon sa det hördes skott, och krigsflygplan. Det var igång, kriget var igång.
”Gå ingenstans Faith.”
Den lilla flickan visste inte om hon var rädd eller arg. Hon övervägde fortfarande om hon skulle gå ut eller lyda. Dörren och ljuden därutifrån var lockande. Kanske skulle det bara vara bra för henne att gå ut och se hur ett riktigt krig gick till. Att få uppleva något annat än dem vita väggarna och det blanka golvet. De stora rummen och den enorma vita orgeln. Livet var så mycket mer än så, och hon ville ta reda på vad. Så hon vände tvärt och gick ut.
Husan var på väg efter henne men Elisabeth stoppade henne. ”Låt henne gå ut en stund, hon kommer tillbaka.”
”Är du säker? Jag ifrågasätter inte ditt val, men är det klokt att låta ett litet barn gå ut i ett nystartat krig?”
”Hon går inte långt, det gör hon aldrig.”
Hope stirrade på platsen där hennes syster nyligen stått. Hon förstod fortfarande inte riktigt hur farligt det var där ute. Men eftersom hennes syster fått gå ut, tänkte hon att hon säkert också fick det. Så utan att säga till någon, gick även hon ut genom den vita glasdörren.
Nästa del kommer... när den är klar : ) ♥
.jpg)
.jpg)
