Ängelns förlust
Jag satte mig vid bordet och la upp en potatis på tallriken. Mamma strök bak mitt hår.
”Bestämde vi inte att du ska sätta upp håret innan vi äter?”
”Jag glömde bort”, svarade jag lågt. Mammas leende gjorde mig varm. Såhär ville jag att det skulle vara hela tiden. Ingen var sur på någon. Till och med min lillebror Marvin var på hyfsat bra humör. David var som vanligt. Varken glad eller ledsen, bara vanlig. Men ändå kunde han göra alla andra glada, utan att han själv gjorde något speciellt.
Flera gånger har jag frågat hur han gör, men får alltid samma svar, ”det är komplicerat.”
Han var speciell, min låtsasbror. Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska säga låtsasbror eller kusin. För det mesta säger jag bara David, så att folk förstår vem jag pratar om.
Ibland händer det att jag själv försöker klura ut vad som gör honom så perfekt. Hans fagra utseende? Eller hans silkeslena röst? Eller är det bara jag som tycker han är så perfekt bara för att jag är så eländig.
Fast orsaken till att jag gillar honom så mycket kan ju vara att han är väldigt omtänksam och snäll. När jag är ledsen brukar han sjunga min favoritlåt för mig. Stop crying your heart out med Leona Lewis. En dag när David hade ont i halsen satte han på originalet istället, men det hjälpte inte. Jag blev bara mer ledsen, så han sjöng för mig ändå, trots halsen.
När det är han som är ledsen, så brukar han vela vara ifred. Jag frågar oftast om det finns något jag kan göra, men han brukar säga att jag bara ska låta honom vara ensam en liten stund. Det jag gillar väldigt mycket med honom är att han oftast ber mig. Han ger mig inte befallningar, säger inte vad jag ska göra.
Om jag till exempel frågar om han vill spela något med mig, och det är något han måste göra innan. Då frågar han till och med om det är okej att vi gör det senare.
”Maya, vad tänker du på?” frågade mamma och kollade på mig.
”Inget”, ljög jag.
Efter maten frågade jag David om han ville rita med mig.
”Visst, har ändå inget bättre för mig.”
Jag plockade fram papper och pennor. Sen satt vi där och ritade. Han frågade om jag gjort något intressant i skolan.
”Nej, bara haft tråkigt. Varför ska man gå i skolan? Det är bara tråkigt där”, sa jag lite surt.
”Ja, det är inte alltid kul där. Men huvudsaken är väl ändå att du lär dig något? Annars kommer du ingenstans i livet.”
Jag nickade. Min blick fastnade på hans teckning. Lika vacker som vanligt men något var ändå annorlunda med den. Den föreställde en strand. På himlen var det fullt med moln och bakom dem sken solen som speglade sig i det klara vattnet. Jag fattade inte hur han fick det att se så verkligt ut. Han använde sig ju bara av blyerts.
Men det som intresserade mig mest var ett av molnen. Det satt någon på det. En liten flicka, ungefär i min ålder. Jag kollade lite närmre på henne, då såg jag vad det var.
”Är det en ängel?”
”Ja, och inte vilken ängel som helst. Det är du.” Jag kollade först förvånat på honom. Var jag verkligen sådär vacker som flickan på bilden?
”Men… jag är mycket fulare än hon.”
”Det är bara vad du själv tycker. I mina ögon är du mycket vackrare än hon, men en sån bra konstnär är jag inte.”
Då hördes ett brak från övervåningen. Det var svårt att beskriva ljudet, och jag kunde inte lista ut vad som hänt. Resten av familjen var ju i vardagsrummet.
”Går någon av er upp och kollar vad som hände?” ropade mamma till oss.
Jag var på väg att resa mig upp men David hejdade mig. ”Sitt kvar du”, sa han och började gå mot trappuppgången. Jag fortsatte rita. Minuterna gick, men han kom aldrig ner igen. Inget ljud hördes uppifrån. De andra satt helt fastklistrade framför teven. Då bestämde jag mig för att själv gå upp.
Först hittade jag inget ovanligt, sen såg jag att min dörr stod på glänt. Hade jag inte stängt den? Försiktigt kikade jag in i mitt rum, och synen jag möttes av fick mig att börja skrika.
Det var en dröm. Det kunde inte vara på riktigt.
Mamma kom rusandes upp för trappan.
”Vad skriker du för?” frågade hon men så fort hon såg det jag såg drog hon efter andan och blev stel som en staty. Det var en dröm. Det kunde inte vara på riktigt, eller?
Allting var så verkligt. Att se David sådär, täckt av blod. I själva verket var hela rummet täckt av blod. Känslan var obeskrivlig. Mamma brast ut i gråt.
”Nej, nej David”, sa hon snyftande.
Pappa kom upp med Marvin i släptåg.
”Vad är det som händer?” frågade han och kollade förvirrat på oss. ”Och varför gråter ni?”
”Ta ner Marvin igen”, sa mamma bestämt.
”Men vad…”
”Maya ta ner Marvin”, sa mamma utan att kolla på mig. Jag gjorde som hon sa. Jag tog Marvins hand, och släpade mig ner för trappan.
Mamma strök mig över huvudet. En sjuksköterska kom in i rummet.
”Kommer han att klara sig?” frågade mamma.
”Jag kan fortfarande inte ge ett klart svar, men det ser rätt illa ut”, sa sjuksköterskan. Det lilla hopp jag hade kvar var nu som bortblåst.
”Men om ni vill så kan ni få träffa honom”, sa hon sedan.
Ja, jag skulle få se honom, och höra hans röst.
”Fast bara en i taget”, tillade hon.
Mamma kollade på mig. ”Vill du börja?”
Jag nickade och reste mig upp. Sjuksköterskan visade mig vägen. Vi kom fram till en dörr. Hon öppnade dörren och där var han. Jag steg in i rummet och sköterskan stängde efter mig.
”Hej”, sa han. Hans röst lät liten och klen.
Jag gick fram till honom. ”Inget illa ment, men du ser förfärlig ut.” Det gjorde han verkligen. Han såg svagare och mycket äldre ut.
”Ja för mitt utseende spelar ju så stor roll nu”, sa han och log mot mig. Det här fick bara inte vara vår sista stund tillsammans. ”Du kommer väl inte att dö?” frågade jag och lät nu allvarlig.
Han tog ett djupt andetag. ”Det kan jag inte svara på nu.”
”Du får inte dö David. Vem ska då sjunga för mig?” frågade jag och en tår rann nerför min kind. Han torkade bort den. ”Be mamma sjunga för dig.”
”Nej, hon sjunger som en kråka med en ko i halsen”, klagade jag.
”Borde det inte vara kon som satt kråkan i halsen iså fall?” Jo, så borde det nog vara, tänkte jag för mig själv. Sen blev vi tysta och bara log mot varandra.
Telefonen ringde och jag hörde när mamma gick och svarade. Det blev tyst en stund.
”Nej!” utbrast hon. En vild gissning for genom mitt huvud. Men det kunde inte vara så. Det fick inte vara så. Jag klev upp ur sängen och gick nerför trappan. Min mammas ansiktsuttryck tydde på att jag gissat rätt. Det som absolut inte fick hända hade hänt ändå.
Jag kollade ut genom fönsterrutan och såg min spegelbild. Mina olyckliga ögon och tårarna dem fällde. Det var då jag verkligen insåg att David var borta.
Jag petade runt i maten.
”Vart är David?” frågade Marvin.
”Han är… inte här”, sa mamma och försökte hålla tårarna inne.
”Men när kommer han tillbaka?”
Jag stod inte ut längre. ”Fattar du inte?! David är död! Han kommer inte tillbaka! Han är borta för alltid!” sa jag och började gå mot ytterdörren. Om de bara tänkte prata om David ville jag inte vara där. Jag smällde igen dörren efter mig.
Ute var det helt kolsvart men det struntade jag i. Jag satte mig på en bänk och lät tårarna komma.
Efter en stund kom mamma och satte sig bredvid mig.
”Hur är det?”
”Vad tror du?” svarade jag och kollade ner i marken.
”Lyssna noga nu älskling. Såklart är du ledsen och så, det är bara naturligt. Men tänk såhär istället, kroppen är bara som ett fodral, själen lever vidare. Så om du verkligen vill att han ska vara här, behöver du bara tro på det. Du kommer inte kunna se honom, men känna hans närvaro”, sa hon och rörde vid min kind.
Men hur? Hur skulle jag kunna tro på något omöjligt?
Jag tryckte på play och låten började. Jag hörde Leona Lewis röst men försökte låtsas att det var David som sjöng för mig. Varenda ton han använt var klar i mitt huvud. Sen slutade jag låtsas, men det var fortfarande Davids röst jag hörde Då började jag förstå. Mamma hade haft rätt hela tiden.
Davids själ levde fortfarande kvar med oss.
The end
Hoppas ni gillade den :) Och hoppas ni fattade sammanhanget med titeln. Annars förklarar jag här.
Maya var ju enligt David en ängel, det fick man reda på när dem ritade. Och hon (Asså ängeln) förlorade den viktigaste personen i hennes liv. Alltså blir det en förlust. Ängelns förlust. ganska logisk titel.
Aja, adiós!
