(Förlåt för stavfel och halvunderliga meningar. Det var ett tag sen jag skrev det här, och man kan säga att min skrivförmåga har utvecklats något enormt den senaste tiden.)
Den här scenen utspelar sig i början av boken, innan Ali kommit till Eowros. Hon har precis kommit hem från skolan och märkt att hennes mammas sambo är otrogen.
Jag kollade mig i spegeln. Mina ögon var alldeles fyllda med tårar. Det sved fortfarande lite men inte så mycket längre. Min vänstra kind hade fått röda märken och jag hade fått två blåmärken på armen när jag ramlade. Badrumsdörren rycktes upp. Magnus stod där med belåten min. ”Du lovar att inte berätta något för Laura va?”
”Jag lovar ingenting!” svarade jag och försökte låta orädd.
Han skrockade på ett sätt som fick mig att känna mig hjälplös och ensam. ”Var försiktig med vad du säger, jag har en kniv i fickan och jag är inte rädd för att använda den”, sa han och började le. Jag tittade på honom en stund. Jag försökte komma på något att säga.
”Nu blev du allt tyst lilla damen, din mamma kommer snart hem, hon kommer säkert att fråga om märkena jag gav dig på kinden och om du berättar sanningen så slutar det dåligt för dig, fattar du?”
”Jag fattar”, sa jag tyst, nästan viskande.
Jag försökte komma på en bra lögn. Jag kunde säga att jag sprang in i en stolpe, det skulle förklara blåmärkena också om hon nu skulle märka dem. Fast frågan var om hon skulle gå på det. Då hörde jag att ytterdörren öppnades. Och sen hörde jag Lauras ljuva stämma. Då fylldes jag av ett visst lugn inom mig. Som om jag var säker. Fast innerst inne visste jag att jag inte var det, varken jag eller Laura var det. Magnus var säker beredd att mörda om han behövde. Jag hörde att Laura och Magnus hälsade på varandra. Magnus var en riktigt bra skådis, det var jag tvungen att erkänna.
”Men Ali vad har hänt med din kind?!” sa Laura så fort hon såg mig.
”Eh…”, jag sneglade bort mot Magnus som stirrade intensivt på oss. ”Jag... jag sprang in i en lyktstolpe i morse, väckarklockan stannade igår natt så jag försov mig”, sa jag och försökte att låta trovärdig. Jag var faktiskt rätt nöjd med mitt svar, hälften lögn, hälften sanning. Hon stirrade på min kind en stund för att försäkra sig om att jag sa sanningen.
”Ali, du måste vara försiktig, hur många personer springer in i lyktstolpar tror du? Vi kanske ska gå till en optiker med dig”, sa hon.
Nästa scen utspelar sig i Los Angeles. Ali har precis sett sin pojkvän kyssa en annan, eller pojkvän var han nog inte riktigt, men typ. Men det är inte det som bekymrar henne mest. Lite då och då får hon en underlig känsla och hon hamnar på ett helt annat ställe. Nu händer det tredje gången.
Då fick jag den underliga känslan igen fast den här gången visste jag vad som väntade.
Jag var återigen på samma ställe.
”Sirion nu får du lägga av! Vi skulle ju ge oss på pojken! Flickan betyder ingenting!” skrek Natasha rasande och illande röd i ansiktet.
”Det är ju alltid värt ett försök”, sa Sirion lugnt.
”Men du blir ju bara svagare och svagare för varje försök, och du försöker inte ens döda rätt person!”
Jag ryckte till när hon sa ordet döda. Försökte dem döda mig? Men hur kunde de veta vem jag var när jag inte vet vilka de är?
Jag såg att Sirion tog fram en kristallkula. I den visade sig en pojkes ansikte. Han var gudomligt vacker. Jag önskade att jag kunde komma närmare men det gick inte.
Pojken hade svart vågigt hår. Nästan lockigt men inte lika lockigt som Alans.
Men pojken i kristallkulan var så mycket vackrare än Alan. Hans ögons bruna färg gjorde mig som förtrollad. Och jag som tyckte att Alans ögon var vackra, dem var ingenting jämfört med pojkens i kristallkulan.
”Sirion, det är ju han som måste dö, det är han som är den utvalde, flickan är ju bara en vanlig människa. Men Elliot har kungligt blod i sig”, sa Natasha som hade lugnat ner sig en aning.
Men varför skulle de döda honom? Han som var så vacker. Vem skulle ens kunna tänka tanken på att döda honom?
Det här är en av kärleksscenerna. Den här scenen utspelar sig hos trollkarlen Torak.
”Elliot, jag vill tacka dig för att du räddade mitt liv”, började jag. Jag ville egentligen ge något mer än ord men hade inget att ge.
”Det var väl inget”, sa han lite generat.
”Jo det var det. Du räddade mitt liv, tack vare dig sitter jag här nu”.
Vi höll om varandra en stund.
”Jag älskar dig”, viskade han.
”Jag älskar dig med, och kommer alltid att göra”, viskade jag tillbaka.
Vi satt uppe ett tag till. Vi var ett steg närmare att förgöra Sirion nu.
Jag skulle få lära mig hur jag använde mig av min magi.
Det verkade inte klokt. Var det här verkligen verklighet? Var jag verkligen en magiker? Jag kunde fortfarande inte förstå det.
När vi efter en lång dag gick och la oss somnade jag direkt.
Det här är sista scenen jag tänker ta med, för den här gången. Det här är den sista striden i boken, eller strid och strid. Nästan alla är fastkedjade så strid är det nog inte riktigt.
Natasha gav mig en hotfull blick. Sen slöt hon ögonen. I samma stund som hennes ögon stängdes sjönk Elliot ihop på marken i kramper. Jag fick panik, jag ville göra något, men visste inte vad. Kedjorna mina händer var fast i satt stenhårt.
Natasha öppnade ögonen igen, sen riktade hon sin hand mot honom och en mörkgrön stråle sprakade ut. När den träffade honom började han skrika. Hans skrik skar i mina öron.
I ögonvrån såg jag Eritha kämpa allt hårdare för att komma loss.
Natasha knyckte på handleden och det knäckte till i Elliots ena ben.
Jag klarade inte av att bara stå där och se på när allt hände.
”Låt honom vara!” skrek jag så högt jag kunde.
Natasha vände sin blick mot mig men fortsatte samtidigt med att tortera.
”Jaså det tycker du? Men tror du jag tänker lyssna på dig då?”
Just då dök Eidrops upp med ett svärd i sin hand.
”Vad gör du här?” viskade jag till honom.
Han kollade bara på mig. Sen nästan ljudlöst högg han av kedjorna som höll mig fast.
Men Sirion märkte det och dödade Eidrops. Jag tog snabbt upp hans svärd och högg av kedjorna på dem andra.
Striden var åter igång.
Eidrops är ett flugtroll som gått över till den goda sidor. Och flugtroll, de är slemmiga.. ; )
Så, hoppas ni orkade läsa allt! Bye bye!
Gud, vilken bra bok det verkar vara!? Jag blir så sugen på att läsa den!! Något förlag måste ju välja den!
SvaraRadera