Avsked

Detta är en nyskriven novell, här har jag försökt beskriva känslan man får när man förlorar en vän, även om det bara är för ett tag, kan det vara smärtsamt.

                                                                    Dag 1
"Hej Mike, läget?" frågade jag och satte mig bredvid honom.
"Bara bra, själv då?"
"Sådär, måste hålla tal på min systers bröllop på torsdag."
Jag hade kämpat emot så mycket jag kunde, men som vanligt fick min syster och min mamma som dem ville. Så nu skulle jag bli tvungen att stå där, inför alla, och prata om min syster och hennes fästman.
"Något du gör frivilligt?"
Jag skakade hastigt på huvudet. "Nej, tvärtemot."
"Äh, det kommer säkert gå bra, du är hyfsat bra på att prata."
"Inte inför en folksamling!"
Det plingade till i mobilen. Det var Haley som undrade vart jag tagit vägen. Just det, nu kom jag på varför jag gått ut överhuvudtaget. Inte för att sitta här på baren med Mike, utan för att träffa Haley och Cheryl utanför bion. "Ledsen, måste dra, kompisarna väntar", sa jag, reste mig upp, och tog min handväska.
"Inga problem, ska ändå hem och redigera dem nya bilderna."
"Har du tagit fler bilder?"
Han nickade. "Hittade en väldigt intressant lyktstolpe som jag fotade idag."
Jag skrattade. "En intressant lyktstolpe?"
"Japp, eller, den kanske blir intressant när jag redigerat den", sa han och log.
Vi sa hejdå och jag gick mot bion.

                                                                    Dag 2
Idag var det jag som kom först. Jag satte mig på en ledig stol och tog upp min smartphone. Inga sms, inga missade samtal. Då var det väl bara att vänta. Jag bet på mina naglar, jag visste själv att det var en ful vana, men kunde inte låta bli.
"Vet du hur ohygieniskt det där är?" hörde jag en välbekant röst säga bakom mig.
"Ja, det vet jag, men kan inte sluta."
"Ta på något äckligt medel på dem då."
Jag mindes när jag gjort det en gång. Jag hade bitit på dem ändå, och därefter hade jag ätit jordgubbar för att få bort den vedervärdiga smaken.
"Aja, hur gick det med bilderna igår?"
"Rätt bra, de blev ganska coola."
Jag la lite pengar på bänken och beställde en drink.
"Såklart de blev coola, det var ju du som redigerade dem", sa jag och kunde inte låta bli att le.
"Du har aldrig sett mina bilder."
Bartendern serverade mig drinken och jag tackade. "Nej, men jag vill väldigt gärna."
Hans leende gjorde mig glad.
Som vanligt sa vi hejdå efter att ha snackat i ungefär en och en halv timme.

                                                                           Dag 3
Han kom inte, jag satt och väntade i två timmar, men han kom aldrig.

                                                                          Dag 4 
Samma sak, jag satt där och väntade, men inte ett spår efter honom. Jag kände mig övergiven.

                                                                        Dag 5
Efter att jag väntat ungefär tjugo minuter, så kom han äntligen. Han log när han såg mig, men leendet nåde inte hans ögon, så istället för glad blev jag bekymrad. Något var fel.
"Har det hänt nåt?"
Han tvekade först. "En känd tidningsredaktion har sett mina bilder... och jag har fått ett erbjudande", började han.
"Fortsätt."
"De vill att jag ska åka till Italien och fota." Jag fattade inte vad det dåliga var, att skaffa ett bra jobb var väl bara bra? "Vad är problemet?"
"Italien Kate. Jag kommer behöva åka till Italien, och säkert vara där ett bra tag."
"Så vi kommer inte att träffas?"
Han skakade på huvudet. "Jag kommer verkligen sakna dig Kate, tro inget annat."
"Det vet jag att du kommer." Jag trodde knappt det var sant.
Han tog en titt på klockan. "Ledsen, måste dra hem och packa, åker imorgon."
"Redan?"
"Jag är ledsen." Han lade sin ena arm om mina axlar. "Jag kommer tillbaka sen om en månad eller så."
"Du kommer för att sen åka tillbaka och lämna mig igen."
"Du får mig att låta hemsk."
Jag sneglade på hans ögon. De var tomma och fulla av sorg.
"Nu måste jag verkligen gå, men vi ses väl någon gång i framtiden", sa han och reste på sig.
"Ja, det hoppas jag."
"Glöm mig inte helt och hållet", sa han och log igen, den här gången fanns leendet i hans ögon också. Det leendet som jag skulle sakna så mycket.
"Att glömma dig är helt omöjligt."
"Adiós amiga", sa han och började gå mot dörren.
"Adiós."
När dörren stängdes efter honom var det som om han tog med sig något inom mig. Jag kände mig tom och ensam.

                                                                             Dag 6
Jag visste att han inte skulle komma, men ändå satt jag där. Ifall han skulle ångra sig. Men det gjorde han inte, så jag satt där, ensam, resten av kvällen.


Senaste tiden har jag chattat med en kille på ett online-spel. Vi chattade nästan varje kväll, långa och roliga samtal. En dag loggade han aldrig in. Såklart tyckte jag att det var konstigt eftersom han alltid brukade vara inloggad på kvällarna. Nästa dag hände samma sak, han loggade aldrig in. Dagen därefter kom han, men med beskedet att han inte skulle kunna vara inne på ett tag. Jag frågade aldrig hur länge, och vet därför inte hur länge jag ska behöva längta. Visserligen känner jag honom inte så bra, eftersom vi bara chattat med varandra på ett spel. Men jag ser honom ändå som en väldigt bra vän. Vi skojar med varandra, han stöttar mig, och dessutom förstår han mig väldigt bra. Idag var jag ju tvungen att representera klassen i en tävling, såklart fick jag bra stöd av mina kompisar, men jag hade väldigt gärna velat snacka med honom kvällen innan, som vi brukade. På vissa sätt stämmer det med novellen. T.ex Kate och Mike gjorde inget annat än att sitta på baren och snacka med varandra. Ungefär som att chatta, nästan.

Aja, herrå.