Ängelns förlust (Eftersnacket)

Vet inte varför jag ska ha något eftersnack överhuvudtaget men har ändå inget bättre för mig så.

Det här var nog en av de sorgligaste novellerna jag skrivit, asså enligt mig själv. Den var i alla fall jobbigast att skriva, pga känslor och för mycket död. Var ungefär lika jobbigt som att skriva scenen "Den sista tortyren" i boken. Fast att skriva den här novellen var nog jobbigare. Det blir så när man fäster sig vid en person, och för mig är det inte så svårt att fästa mig vid personer som inte finns på riktigt. Om jag t.ex läser en bok så fäster jag mig oftast vid personer. Oftast två eller en. I Skämmerskans dotter fäste jag mig vid Davin. I Tankeläsaren fäste jag mig vid Po. I Harry Potter fäste jag mig konstigt inte vid någon. Riktigt underligt. Och i min egen bok har jag fäst mig riktigt rejält vid Elliot. Blir en aning jobbigare att skriva vissa scener då. I twilight-böckerna fäste jag mig inte så mycket vid någon, lite grann vid Jasper. Har ingen aning om varför.
Ibland händer det här i filmer också.

Undrar dessutom om det här är vanligt, har inte frågat någon. Men det som jag själv tycker är underligt är att det bara är killar jag fäster mig vid. Oj nu har det här eftersnacket spårat ur totalt! Jag skulle snacka om novellen, inte om vad som händer när jag läser.

Det som var mest jobbigt att skriva var nog när Maya sa "Du får inte dö David. Vem ska då sjunga för mig?" på sjukhuset. För mycket sorg. Varför kan jag aldrig skriva komedi? När jag skriver tragedier blir jag ju bara deprimerad.

Aja, nog med eftersnack. Kommer bara in på andra saker ändå.

Herrå!