Novell! (Part 2)

Att tro och att hoppas

”Faith! Faith vänta på mig!”

Faith vände sig hastigt om och fick syn på sin syster. ”Men vad gör du här? Gå tillbaks till huset!” befallde hon.

”Men du får ju vara ute!”

”Det är farligt här! Gå tillbaks!”

Hope var minst lika väluppfostrad som sin syster, men hon var också väldigt envis och van att få som hon ville. Hon ignorerade Faiths ord och följde efter.

Faith blev irriterad och hoppades på att systern inte ville följa med in i träsket. Men Hope gav sig inte, hon följde efter vilken mark hon än gick på.

Skott och gevär som laddades om hördes oavbrutet. Krigsflygplan syntes uppe på himlen och Faith visste att någon skulle kunna beskjuta henne när som helst. Men hon tänkte inte på det, hon bara gick och njöt av alla nya ljuden. Hon önskade att hon var en pojke. Då skulle hon också kunna ta värvning och lära sig skjuta med gevär. Hon undrade varför bara pojkar fick kriga. Flickorna behövde väl också få ha lite kul? Flickor skulle bara tvätta och laga mat hela tiden. Gå runt i fina klänningar och vara trevlig mot alla man möter. Det var inte den typen Faith var, och hon ville verkligen inte bli det heller.

En kula kom otäckt nära och Hope skrek till. Faith hörde att systern stannat. ”Kommer du?”

Hope gnydde och snyftade. ”Faith… Faith…” sa hon och föll ihop på marken.

”Hope!” skrek hon och sprang fram till henne. Hon var vid liv, men väldigt svag. Faith fick panik. Hon kunde ingenting om det här. Kulan hade träffat nyckelbenen, och när systern skulle ta sitt sista andetag var bara en tidsfråga.

”Bara ligg still, och ta det lugnt. Jag hämtar hjälp.”

”Nej, nej… Lämna mig inte själv här, lämna mig inte.”

Faith var nära på att börja gråta. Vad skulle hon göra? Hennes syster vad döende och de var helt själva ute i skogen med massa gevär. Då hörde hon en välbekant röst.

”Faith? Hope?”

Det var deras bror. Faith hade aldrig varit så glad över att se honom.

”Matthew!” Hon reste sig upp och de omfamnade varann.

”Men vad i hela friden gör ni här?”

”Strunt i det, vi måste ta Hope till en läkare!”

Matthew försökte komma på en vettig förklaring till varför deras mor lät flickorna gå ut i kriget men kom inte på någon. Inte någon vettig i alla fall.

De hjälpte henne upp och Matthew lyfte upp henne. Hope var nästan kritvit i ansiktet och det såg ut som om hon skulle svimma när som helst.

”Kommer hon att klara sig?” frågade Faith med gråten i halsen. Hon skämdes. Om hon aldrig gått ut hade inte Hope heller det och då skulle inget av det här hänt. Varför hade hon varit så nyfiken på att se hur ett krig gått till? Nu visste hon hur hemskt det var, men hon var inte nöjd. Hon var inte nöjd med sig själv, hon var inte nöjd med sitt val, inte något.

”Om vi hinner till en läkare i tid.” Det svaret gjorde inte Faith mycket lugnare, men mer än så fick hon inte.