Novell (Kommentarer gör mig glader)

En liten novell jag skrev..... förra veckan tror jag : )

Det blir ljusare

Hon stapplade fram till det vidöppna fönstret. Hon placerade sina små handflator på det och kylan från glaset spred sig i hennes kropp. Allting var fortfarande så nytt för henne. Och hon var fortfarande så ovan vid det.

Utanför sken solen och folk gick förbi. Vissa skrattade, vissa grät. Hon hörde inte till någon av dem. Hon skrattade inte. Hon grät inte. Men hon saknade och sörjde.

Trädtopparna vajade lite lätt och fågelkvitter hördes oavbrutet.

Uppe på himlen var det fullt av moln med ett litet hål där man kunde skönja solen och dess strålar som lös upp dagen. Ett av molnen liknade en fjäder. En stor vacker fjäder. Hon drömde sig in i ett minne från sin barndom. När hon hittat en fjäder i sandlådan. Då hade hon trott att fågeln inte ville ha sin fjäder, och därför kastat bort den. Hon hade undrat hur fågeln inte kunnat se hur vacker den var. Nu hade hon mer förstånd i sig och fattade att hennes teori inte stämde.

Då hände något på himmelen. Den blev mörkare, och solen svartnade. Åskan mullrade och blixtar föll ner och skapade skogsbränder. Hon visste att det nu var dags igen. Lite längre bort stod dem. Med sina blodröda ögon och ruttna kroppar. De var som onda vampyrer, fast värre. Istället för att dricka ens blod äter de ens organ. Först fångar dem sitt offer och trycker ner det på marken. Därefter sliter de sönder kroppen tills skriket upphör. Sen har de sin måltid serverad. Utan att tillaga dem. De vill äta organen helt färska och råa.

Hon visste att hon var säker, men hon fick alltid rysningar när hon såg deras blodröda ögon.

Då fick hon syn på ”de vackra”, som dem kallades nuförtiden. De var här för att skydda folket. De rödögda gav ifrån sig tjut av ilska men som vanligt gav de sig inte utan strid. De vackra tog fram sina pilbågar och gjorde sig beredda för striden som väntade dem. Sen flöt allting bara på.

Hon iakttog deras strid med intresse. Deras sätt att slåss på var så olika. De rödögda gjorde allt för att döda medan de vackra gick på taktiker.

Någon kom in i rummet och på stegen kunde hon höra att det var hennes storebror Kevin. Han gick fram till henne.

– Vad gör du?

– Jag kollar på striden.

Det tog några sekunder innan han fattade vad hon menade.

– Vilka vinner?

– Ingen av dem, inte idag. Kriget mellan dem kommer fortsätta i flera generationer. Men en vacker dag, kommer de vackra att slutföra sitt uppdrag. Då kommer ingen behöva oroa sig mer, alla kommer leva i frid.

Kevin beundrade sin systers fantasi. Hur såg hon allting fram för sig?

De båda stod tysta vid fönstret en stund.

– Kommer det att bli ljusare? frågade hon.

– Det beror på hur du menar.

– Min syn. Allting är så mörkt. Kommer jag någonsin se ljuset igen?

Han led med henne. Hon hade förlorat ljuset, och en stor del av sin livsglädje.

– Du kan ju alltid föreställa dig saker, så som du gjorde nyss. Föreställ dig solens ljus, då kommer det aldrig vara mörkt för dig.

– Men det blir inte samma sak.

Han strök bak hennes hår.

– Du vänjer dig snart och då kommer du inte ens tänka på det.

– Men om inte…

– Det blir ljusare, jag lovar.

Det är nog den första novellen jag använder talestreck (stavning?) i.